Nu sköt sig väl ändå McCain i foten?

Efter att ha lagt ner miljoner i reklam på att utmåla Barack Obama som en lättviktig och omdömeslös person som inte är redo att vara USA:s president presenterade idag John McCain sin vicepresidentkandidat. 44-åriga Sarah Palin som är guvernör i Alaska sedan ett par år. Trots att John McCain som svar på kritik från Obamakampanjen har ivrigt hävdat att guvernör Palin är mer erfaren än Barack Obama så torde det väl endast vara fullblodsrepublikaner som tycker att skillnaden är så glasklart till Palins fördel att all kritik mot Obama är motiverad medan Palin däremot rättvisande står över all kritik för ungdom och bristande erfarenhet och direkt är redo att ta över presidentskapet ifall McCain skulle vinna och sedan snabbt falla ifrån.

Dessutom är det svårt att förstå att Hillary Clintons sympatisörer skulle känna någon större dragning till den mycket konservativa Sarah Palin. Så mitt första omdöme om McCains beslut är att kampanjen måste behärskas av en känsla av desperation, och att den blivit så stark att den fått McCain att fatta ett impulsivt och överstrategiskt beslut. Ingen bra reklam för en person som anser sig vara som klippt och skuren för att vara "Commander in Chief".

AB, DN, SvD
---------------------------------
Andra bloggare om John McCain, Sarah Palin, Barack Obama, presidentvalet

Obamas vision för USA

Nu har Barack Obama hållit sitt stora tal där han accepterade nomineringen som demokraternas presidentkandidat och presenterade sin vision för USA med större klarhet och kraft än någonsin tidigare. Talet var på många sätt för brett anlagt för att nå de närmast extatiska retoriska höjder som Obama då och då nådde under primärvalskampanjen, men det var tveklöst ett mycket bra tal. Och framför allt var det vad stunden krävde.

Obama har ju ofta fått kritik för att han sysslar för mycket med upphöjda och inspirerande abstraktioner, medan hans politiska program sägs vara vagt trots att han lagt fram stora mängder av konkreta förslag. Men om alla i media säger att det är tunt med detaljerade förslag så börjar ju denna åsikt att väga lika tungt som en sanning.

Nyckeln till talet anser jag finns i undertiteln till Obamas senaste bok, The Audacity of Hope. Och undertiteln är Thoughts on Reclaiming the American Dream. Som jag ser det är grundpremissen för Obamas presidentvalskampanj hans klara varseblivning av att det historiska läget för USA som nation är sådant att hoten mot den s.k. amerikanska drömmen är oerhört mycket större än den av väl ingrodd självsäkerhet förblindade amerikanska politiska eliten förstår. Men som vanligt folk som upplever sig alltmer ekonomiskt pressade däremot har börjat förstå med allt plågsammare klarhet.

Så det jag tror Obama ser är att USA har kommit till en punkt där det behövs en politik för vår tid som svarar mot Roosevelts "the new deal". Denna politiska mission har två aspekter. För det första behöver det amerikanska samhällets välfärdsstatsdimension förstärkas och för det andra behöver USA bidra kraftfullt till att spelreglerna i det globala ekonomiska systemet förändras så att en långsiktigt hållbar utveckling inte är utesluten på förhand som den är med det nuvarande systemet. För USA räcker det inte med retorik om frihet och demokrati. Rimlig ekonomisk rättvisa inom och mellan jordens nationer och anpassning till de ekologiska realiteter som gäller på den relativt ekologiskt sköra planeten jorden måste bli i sak prioriterade delar av den amerikanska politiska hållningen.

Här här hela Obamas tal.



DN1, DN2, SvD, AB
---------------------------------
Andra bloggare om Barack Obama, presidentvalet, hållbar utveckling, global ekonomi, ekonomi, rättvisa

Den gamle mästaren har talat

Det har varit en länge omhuldad sport, i synnerhet i amerikanska medier, att spekulera intensivt om de ofantliga motsättningarna mellan Clintonklanen och Obamaklanen. Och hur svårt det förväntades bli för Obama att få Hillarys väljare att alls rösta eller låta bli att rösta på McCain. Dessa diskussioner fortsatte om än i något minskad utsträckning efter Hillarys tal. Men i natt gjorde Bill effektivt slut på detta snack. I sitt mästerliga tal uttalade han ett så starkt och entydigt stöd för Obama att frågan om motsättningar möjligen nu kan ersättas av spekulationer kring frågan om vad paret Clinton kan ha fått för utfästelser om sina framtida roller i Obamas administration.

Låt mig också säga att Bill Clinton är en lysande retoriker. Hans främsta styrka är inte att han kan inspirera och måla upp visioner med samma kraft som Barack Obama, utan han har i stället en alldeles särskild gåva när det gäller att med stor klarhet framställa vad saken gäller. Han kan på ett utomordentligt pedagogiskt sätt förklara de centrala stridsfrågorna så att alternativen blir glasklara för väljarna. Måtte han komma att kampanja flitigt för Obama.

Lyssna och njut till en verklig mästare



DN, SvD
---------------------------------
Andra bloggare om Bill Clinton, Barack Obama, presidentvalet, retorik

McCains beslutsamhet att vinna genom försåtliga lögner

Här kommer en mycket intressant studie i ohederlig argumentation.

Först en ny annons från John McCains kampanj.



Sedan det uttalande från Obama som ligger till grund för McCains attack.



Slutsatsen blir att McCain uppenbarligen inte drar sig för något. Han är ju en gång för alla "an American hero", och en sådan bevarar väl sitt hjälteskap även om han tydligen frivilligt drar sig själv i den intellektuella och moraliska rännstenen. Men agerandet visar ju också vad han tror om sina landsmäns manipulerbarhet och urskillningsförmåga. Och kanske har han rätt? Opinionsundersökningarna visar i varje fall att hans smutskastning går hem till viss del.

Själv tycker jag att det är hög tid att inrätta en instans med juridisk rätt att värna en mogen politisk dialog från dylik fullständigt missvisande och lögnaktig propaganda.

DN, SvD1, SvD2,
---------------------------------
Andra bloggare om John McCain, Barack Obama, presidentvalet

Helhjärtade Hillary!?

Hillary Clinton höll ett ypperligt tal på demokraternas konvent. Det talas fortfarande mycket om att det finns starka motsättningar mellan Clintonklanen och Obamaklanen. Hur stor substansen är i detta medieprat är svårt att avgöra. En del av det är med all sannolikhet ett sätt för media att stödja McCain. Under alla förhållanden var det till fördel för Hillary C att hålla ett tal som helhjärtat stöder Obama. Skulle det nu vara så att hon i realiteten hyser starka drömmar om att McCain skall vinna, så att hon själv skall kunna göra ett nytt försök 2012, så har hon inte råd att framstå som en så dålig förlorare att hon med rätta kan utpekas som den som vann valet åt McCain.

Här kan du se talet i dess helhet:



DN, SvD, Sydsvenskan
---------------------------------
Andra bloggare om Hillary Clinton, Barack Obama, presidentvalet

Förstklassig blivande "first lady"

Man kan onekligen undra om pratet om den amerikanska smältdegeln nu äntligen fått såpass genomslag i praktiken att det är dags för Michelle Obama som "first lady". Frågan är förstås hur djupt rasismen egentligen sitter i USA. Och den frågan kommer onekligen presidentvalet att besvara. Att Michelle Obama är en lysande person precis som sin make är dock ställt utom varje tvivel. Och hennes tal på demokraternas konvent var skickligt och känslostarkt.



DN1, DN2, SvD
---------------------------------
Andra bloggare om Michelle Obama, Barack Obama, presidentvalet

Orsaken till Obamas vicepresidentval

Så har då Barack Obama valt sin vicepresident. Det blev Joe Biden. Det var inte alldeles oväntat. När jag lät mitt retoriköra leda mig så tyckte jag att Evan Bayh verkade bäst. Men samtidigt har jag alltid gillat Joe Biden för hans fallenhet för sarkastiska och brutalt rättframma kommenterar. Det är en gubbe med bett helt enkelt. Man brukar ju slentrianmässigt framhålla att han är "a gaffemachine", och visst kommer det en och annan groda ur hans mun. Men framförallt kan han på ett helt annat sätt än Obama nita dit sina motståndare med sin skarpa tunga. Så här har Obama fått sin pitbull.

Den vanligaste tolkningen av Obamas val är att han behövde Biden för att täcka upp för sin egen utrikespolitiska oerfarenhet. Själv är jag hjärtligt trött på det mediala tjatet om Obamas oerfarenhet. Ytligt sett har det naturligtvis sina poänger, och det gynnar otvivelaktigt McCain. Men den intressanta frågan om det alls är en relevant invändning mot Obama, den ställs aldrig på ett seriöst sätt. Visst är erfarenhet bra, men erfarenhet är inte allt. Det finns historiska situationer där ledare burits fram som inte i någon rimlig mening kan sägas vara "erfarna", men som ändå blir lysande presidenter. Ett sådant exempel är Vaclav Havel. Och hur erfaren var Nelson Mandela, och av vad var han erfaren?

Och ännu mer belysande blir talet om erfarenhet om man tillämpar det på religionens område. Vilken erfarenhet hade egentligen Muhammed av att starta en religion, eller Jesus? Nog borde väl mera erfarna personer ha anförtrotts den uppgiften? Eller?

Så frågan är vad denna tid behöver för ledare i USA. Inte i långa stycken irrelevant medialt tjafs om Obamas bristande erfarenhet.

Därför anser jag att huvudorsaken till att Barack Obama valde Joe Biden inte hade med utrikespolitiken att göra. Det är förstås ingen nackdel att Biden är både erfaren och kunnig på området, men jag tror inte för ett ögonblick att Barack Obama tror på mediebilden av sig själv. Han vet förstås att han är både tillräckligt kunnig, intelligent och omdömesgill. Utan jag tror att han har under processen att finna sin vicepresident upptäckt att Bidens stora fördel är att han passar in i den ledarstil som Obama har. Den öppna och icke-auktoritära ledarstil som tveklöst är hans signum. Jag tror alltså att Obama valt Biden därför att Biden är en intelligent och kunnig man, med tillräckligt hög integritet för att Obama skall kunna känna att han kommer att kunna få ett vitalt partnerskap med Biden när det gäller att artikulera sin egen transformerande vision för USA.

DN, SvD1, SvD2, Sydsvenskan1, Sydsvenskan2
----------------------------------
Andra bloggare om Barack Obama, Joe Biden, presidentvalet

Obamas strategi

Hittade just en liten betraktelse på en amerikansk blogg som har ett intressant perspektiv på hur striden mellan Barack Obama och John McCain förlupit under sommaren. Den sägs komma från en person med inblick i Obamas kampanj. Jag vet förstås inget om det, men dess innehåll är inte kontraintuitivt utifrån min förståelse av Obamas hållning. Och betraktelsens huvudpoäng är att Barack Obama följer en klar strategi och att hans agerande inte är nämnvärt om ens något påverkat av John McCains olika tillsynes framgångsrika attacker.

DN, SvD1, SvD2
---------------------------------
Andra bloggare om Barack Obama, John McCain, presidentvalet

Den unge Obama - en längre intervju från 1995

I samband med utgivningen av Barack Obamas första bok Dreams from my Father utgiven 1995 (i svensk översättning i år under titeln Min far hade en dröm) gjordes följande intervju av Barack Obama. Han är alltså 33 möjligen 34 år vid intervjutillfället. Intervjun talar förstås bäst för sig själv, men jag kan inte underlåta att säga att den tydligt visar att redan för 13 år sedan var Obama tydligt inne på det spår som nu ser ut att kunna föra honom till Vita huset. Om nu inte amerikanerna tycker att det är en god idé att försöka få tiden att stå stilla.

Del I


Del II


Del III


Recensioner av Min far hade en dröm: SvD, AB, Expressen, Sydsvenskan, GP, Helsingborgs dagblad
---------------------------------
Andra bloggare om Barack Obama

En pärla till annons

John McCain har för närvarande framgångar i opinionen. Nästan hela Obamas försprång lär ha försvunnit enligt de senaste undersökningarna. En bidragande orsak har troligen varit de envetna attackerna från McCain om att Obama är en elitistisk celebritet utan den substans som krävs för det högsta ledarskapet. Till belysning av detta med elitismen har Obamakampanjen nu levererat en pärla till annons.



Och för den som vill frossa i krigshjälten McCains bostadssituation är följande lilla film intressant.



DN, SvD1, SvD2
---------------------------------
Andra bloggare om Barack Obama, John McCain, presidentvalet

Obama har tröttnat på smutskastning

Här förklarar Barack Obama med kraft sin hållning till den typ av personangrepp som John McCain använder för att skapa ett intryck av att Obama är allt från en lättviktig celebritet, som inte är beredd att leda, till en opatriotisk och i utrikesfrågor okunnig och omdömeslös person som bara har ett verkligt intresse för ögonen, dvs. att bli president.



DN:s ledare i ämnet.
---------------------------------
Andra bloggare om Barack Obama, John McCain, presidentvalet

Barack Obama som "community organizer"

Då och då har jag hittat olika små filmer som tydligt illustrerar den typ av ledarskap som Barack Obama är exponent för. Två exempel på min blogg är Obamas respektfulla ledarskap och Obamas insiktsfullhet som ledare. Nu har jag hittat ytterligare en liten film där några damer delar med sig av sina intryck från samarbetet med Obama när han var s.k. "community organizer" i Chicago.



----------------------------------
Andra bloggare om Barack Obama, ledarskap, presidentvalet

John Kerry som vicepresident?

Spekulationerna om Obamas och McCains vicepresidentkandidater är intensiva. Personligen har jag ingen känsla för vem som skulle passa McCain bäst, men när det gäller Obama så tror jag fortfarande på det som jag skrev i mitt inlägg Barack Obama och John McCain - hörs inte skillnaden. Jag tror alltså att Evan Bayh ligger bäst till. Men i natt flimrade det plötsligt till en idé i hjärnkontoret som kändes solid. Det kanske helt överaskande blir John Kerry! Alldeles OK för min del. Och när jag tittade runt lite på nätet så fann jag följande nyhetsinslag. http://wbztv.com/video/?id=65679@wbz.dayport.com (Tyvärr accepterar inte Blogger länken, men den fungerar i din webbläsare).

DN,
---------------------------------
Andra bloggare om Barack Obama, John Kerry, presidentvalet

Förväntningar på John McCain

"He will make Cheney look like Gandhi" är slutrepliken i denna fascinerande film. Vem är det som fäller detta omdöme? Jo Pat Buchanan, en mycket konservativ politiker (försökte utan framgång bli republikanernas presidentkandidat 1992 och 1996, och körde ett eget lika misslyckat race 2000) och numera journalist. Och vem syftar Buchanan på, jo ingen mindre än John McCain.



---------------------------------
Andra bloggare om John McCain, presidentvalet

Obama tar av silkesvantarna

Nu tycker tydligen Obamakampanjen att John McCains försök att framställa Barack Obama som en celebritet med grovt sett samma kvalifikationer för att vara president som Britney Spears och Paris Hilton har gått för långt. Så här kommer deras nya "tack för senast annons".



----------------------------------
Andra bloggare om Barack Obama, John McCain, presidentvalet,

Klarspråk om ohållbar utveckling

Har läst en del bra böcker i sommar. En av dem är Välståndskriget av Gabor Steingart, med undertiteln Hur makt och rikedom omfördelas i världen. Detta är en mycket intressant bok. Anslaget beskrivs kanske bäst av bokpresentationen på omslaget som lyder:

Vi har fötts in i en värld som snart inte kommer att finnas längre, hävdar Gabor Steingart. Länder som vi igår räknade till tredje världen reser sig. Den västliga dominansens tid går mot sitt slut. Världens tyngdpunkt flyttade efter två världskrig från Europa till Amerika, nu förskjuts den i riktning mot Asien. Det som började med Japans uppstigande och fortsatte med tigerekonomierna Singapore, Hongkong, Taiwan och Sydkorea fullbordas nu av Kina och Indien. Steingart beskriver denna världsomspännande förändring och hur den formar vardagsliv och politiskt liv. Vilka är omvandlingens vinnare och vilka är dess förlorare? Vad kommer att bli kvar av det vi idag kallar västvärlden?

Det som fascinerar mig med denna bok är dess synnerligen rättframma, näst intill burdusa klarspråk. Trots att vi lever i en tid med stora hot och problem i världen, klimat- och miljöproblem, grova ekonomiska ojämlikheter inom och mellan nationer, konflikter om makt och resurser underblåsta av etniska, kulturella och religiösa motsättningar för att nu bara nämna några, så talar oftast världens maktelit en märklig dialekt. Den överslätande maktdialekten. Jodå problemen nämns, ibland t.o.m. i dramatiska ordalag, men ändå bäddas de nästan alltid grundligt in i retorisk bomull.

Den mest trösterika av alla möjliga tolkningar av tidens tecken har förödande stor makt. Visst har vi problem säger våra makthavare, men tack och lov är vi ändå på rätt väg. Och genom föreslagna reformer kommer det att att bli "ännu bättre". Klarspråk reserveras bara för bedömningar av politiska motståndare vars enfald, kortsynthet och för framtiden graverande negativa uppfattningar verkligen måste brännmärkas trots att skillnaderna ofta är kosmetiska mellan de om makten kämpande ståndpunkterna.

Det som gör Steingarts bok så uppfriskande är alltså att den är befriad från överslätande politiskt korrekt skitsnack. Och det han lyckas med enligt min mening är att på ett enkelt och schematiskt sätt frilägga de centrala mekanismerna i den ekonomisk-politiska utvecklingsmodell som vi för närvarande besvärjer vår trohet mot genom olika politiska beslut.

Och hans machiavelliska huvudtes är att vi i Västerlandet har blivit dästa av våra framgångar så att vi varken märker eller förstår att vi förhåller oss till den lovprisade globaliseringen på ett så naivt sätt att hårdare maktspelare, framförallt i Indien och Kina, ges goda möjligheter att på lite sikt knäcka vår ekonomiska ryggrad.

Nu är det inte så att jag delar Steingarts slutsats efter hans enligt min mening nog så insiktsfulla analys. Det jag ser som bokens verkliga styrka är att Steingart faktiskt, utan att det verkar vara vare sig hans motiv eller avsikt, har lyckats att med stor tydlighet visa att vi inte kan fortsätta på den väg vi nu följer. Och skälet är inte att det kommer att obönhörligen leda till att Kina och Indien får allt större makt på Västerlandets bekostnad utan att utvecklingsmodellen vi följer inte har några spärrar. Den är byggd för att ständigt vara instabil, ständigt löpa amok, ständigt krascha. Och vi kommer obönhörligen allt närmare den punkt då vår ekonomiska och teknologiska utvecklingskraft fått sådana dimensioner att vår fortsatta någorlunda drägliga fortlevnad på den tämligen ekologiskt sköra planeten jorden kommer i allvarlig fara.

Jag läser alltså Steingarts bok som en indirekt och kanske oavsiktlig men kraftfull argumentation för att vi behöver omkonstruera det globala ekonomiska systemet så att en långsiktigt hållbar och av rimlig rättvisa präglad utveckling inte är utesluten på förhand. Att Steingart inte själv har några djärva tankar om detta projekt gör inte boken sämre. Vem vet kanske har han dragit slutsatser efter sitt skrivande som gör att han själv jobbar på ny bok med den inriktning som jag antyder. Men vill man inte vänta på den så kan man göra som jag har gjort, dvs. läsa kloka böcker om möjliga genomgripande systeminnovationer. Men dem får jag återkomma till vid tid och tillfälle.

Recensioner av boken: DN, nättidningen Alba, Tidningen Kulturen, Sydsvenskan, Helsingborgs dagblad, Dala-demokraten
----------------------------------
Andra bloggare om välståndskriget, välfärdsstaten, hållbar utveckling, kapitalism, systemkris, civilisationsskifte, historiefilosofi, politik,

Barack Obama och John McCain - hörs inte skillnaden?

Har här på min blogg och i nyhetsbrev då och då berört mitt retoriköra. Jag känner mig alltid flummig när jag gör det, men utöver själva budskapet tycker jag mig höra något som bär fram talarens kvalité som person. Senast jag skrev om dylikt så gällde det Barack Obama och hans bländande retorik.

I natt läste jag så ett stycke om just detta hörande i Anita Goldmans förnämliga bok Ljusbärarna. Hon skriver där om en av de personer som hon skildrar i boken - Jacques Lusseyran en blind fransman som redan som skolungdom startade en motståndsrörelse mot nazismen och så småningom hamnade i Buchenwald - att han hade en säregen hörsel. Jag kan förstås inte mäta mig med honom, men jag känner i princip väl igen mig i denna hennes beskrivning:

"Som ledare för motståndsrörelsen var hans uppdrag att intervjua alla som önskade ansluta sig - ett enormt förtroende, eftersom frågan om tillit är akut i en sådan situation. Över sexhundra unga män fördes till honom på kort tid och han avgjorde utan att tveka vilka av dem man kunde lita på. Han lyssnade inte så mycket på vad de sa, utan på hur den talande använde sin röst. Han tvekade en gång, det var en man vars röst han inte tyckte om, men som samtidigt sa allt det korrekta och erbjöd rörelsen just de tjänster man så desperat behövde. Lusseyran lät de senare markörerna bli utslagsgivande. Det blev denna man som förrådde rörelsen, vilket ledde till fängslande, tortyr, inspärrning i koncentrationsläger och död för många av dess medlemmar".

Ur detta perspektiv har jag så slutligen några få saker att säga om vad min hörsel säger om det amerikanska presidentvalet. Bland de personer som nämns som Obamas vicepresidentkandidater framhålls numera Joseph Biden, Tim Kaine och Evan Bayh som de som ligger bäst till. Skulle mitt öra välja så skulle Evan Bayh tveklöst bli vicepresidentkandidat.

När det sedan gäller valet mellan Obama och McCain är det för mig otroligt fascinerande att en man som McCain kan ligga så bra till i opinionsundersökningarna som han ändå gör. Och jag vill bara säga, "men hör inte folk".
---------------------------------
Andra bloggare om Barack Obama, Evan Bayh, John McCain, presidentvalet, retorik

Paul Potts livsvisdom

Spelade in ett TV-reportage om Paul Potts som sändes häromdagen. Paul Potts fascinerade mig redan ifjol, och jag skrev om mina intryck av hans vid det här laget världskända audition inför Britain's got talent i ett av mina nyhetsbrev. Rättare sagt mot slutet av en betraktelse med den något förbryllande titeln Det blå huset - sensommartankar om makt, kärlek och skönhet.

När jag så idag tog mig tid att se det där reportaget så hade jag inte några direkta förväntningar. Men på slutet brände det till. Paul Potts hade ju delat med sig av en del av sina olika bekymmer med mobbning och sjukdomar. Han hade helt enkelt inte haft det så lätt, och så sa han: "Ett par av mobbarna har kontaktat mig och bett om förlåtelse, men min inställning till det är att det inte finns något att förlåta. Det tillhör det förflutna."

Det där lät ju för bra för att vara sant i intervjuarens öron så han inflikade: "Finns det inte en liten del av dig som säger 'där fick de allt se'". Och Paul Potts skakade på huvudet och sa: "Inte alls. En del av det som gör dig till den du är är det du har gått igenom. Jag skulle inte vara jag om jag inte hade gått igenom det där, så på en del sätt borde jag tacka dem. Jag skulle inte var den jag är utan dem."

Detta är ett uttalande av den djupaste och mest svårvunna visdom. Det vet om inte annat alla som bär med sig sin bitterhet över det ena eller det andra. Kanske är det också något av denna visdom som Paul Potts förmedlar med sin sång, medan en del musikrecensenter rynkar på näsan.

DN
---------------------------------
Andra bloggare om Paul Potts, livsklokhet, levnadskonst, visdom, livsvisdom

Obamas respektfulla ledarskap

I ett tidigare inlägg har jag kommenterat Barack Obamas insiktsfullhet som ledare med utgångspunkt från en en film från när han höll en liten betraktelse för personalen på sitt kampanjhögkvarter. Nu har jag hittat ytterligare en film där Obama ånyo visar sin förnämliga förmåga till praktiskt ledarskap. Denna gång handlar det om ett valmöte där några unga svarta grabbar börjar häckla Obama och hissa upp en banderoll till stöd för sin grupp som verkade ha som huvudidé att Obama sålt sina svarta bröders intressen billigt i sin egen maktsugenhets namn.

Efter att häcklarna tystats ner av att övrig publik skanderade "Yes we can" fick de ett löfte av Obama att ställa en fråga efter det att han hade hållit sitt tal. Den här videon visar hur han hanterade situationen.



Även om videon enligt min mening talar för sig själv vill jag ändå säga att i den här situationen visar Barack Obama både ett föredömligt lugn och en utmärkt förmåga att bemöta de radikala grabbarna med respekt. Det är som han säger "democracy at work".

Modellen för hur häcklare brukar hanteras visas annars i den här videon med John McCain som ju för närvarande är hårt engagerad i att försöka framställa Obama som ett tomt mediefenomen utan ledarförmåga.


--------------------------------------------
Andra bloggare om Barack Obama, John McCain, presidentvalet, ledarskap