om politik och samhällsfrågor, ekonomi och företagande och om andliga ting som striden mellan tro och vetande, den materialistiska världsbildens begränsningar och människans behov av en djupare livsmening
Läste just Göran Skyttes kolumn på ledarsidan i gårdagens SvD. Han är ofta uppfriskande i sin kantiga påstridighet. Och sedan han blev bekännade kristen driver han sina kristet färgade högerpolitiska teser med en iver som minner om hans ungdoms engagemang för vänsteridéer. Denna gång ondgör han sig över några tal av Lars Ohly under rubriken Mannen som kan bli Monas minister. Han säger sig bli mörkrädd över vad han läst och kanske särskilt över något som Ohly sagt i ett tal på en kongress för ett fackförbund. Skytte skriver:
Talet inleds med ordet "kamrater" och utvecklas sedan till ett massivt angrepp på allt som är privat företagande. Han närmast demoniserar det privata näringslivet, det privata vinstintresset framställs som Store Satan bakom allt ont.
Personligen är jag inte någon av Lars Ohlys sympatisörer, men det intressanta från mitt perspektiv med detta lilla Skyttecitat är att det visar att han faktiskt är mer högerman och marknadskramare än han är kristen för annars skulle han väl ha dragit sig till minnes vad som står i Första Timotheosbrevet 6:10: "Kärleken till pengar är roten till ont", eller i språkdräkten från 1917 års översättning: "Penningbegäret är en rot till allt ont". ------------------------------------------ Andra bloggare om Göran Skytte, Lars Ohly, marknadsekonomi, kommunism, vinstintresse, penningbegär, kapitalism
Har just publicerat ett nyhetsbrev. Huvudartikeln har titeln Jason Bournes identitetsutveckling - en förlorad son i CIA-miljö. Jag vågar lova att den bjuder på överraskande insikter om Jason Bourne och hans öden och äventyr så som de skildrats i de tre utomordentligt välgjorda actionfilmerna om honom. (The Bourne Identity, The Bourne Supremacy och The Bourne Ultimatum som alla finns i en samlingsbox)
En Aftonbladsartikel av för mig svårbedömbar sanningshalt har utlöst ett rejält diplomatiskt rabalder. Israels regering tar till indignerade brösttoner över vad som påstås vara inte bara falska beskyllningar utan ren och skär antisemitism. Här skall det verkligen understrykas hur stor och fullständigt odiskutabel oskyldigheten är.
Från mitt perspektiv är hela agerandet en intressant uppvisning i grundläggande oskyldighetspsykologi. Skuld är ju på det hela taget svårhanterad för oss alla. Om vi får välja bedyrar vi hellre vår oskuld än bekänner vår skuld. Falska beskyllningar är inte heller något som vi uppskattar. Men alldeles oavsett om de beskyllningar som vi utsätts för är falska, delvis falska eller sanna finns det en helt annan faktor som på ett avgörande sätt påverkar intensiteten i våra bedyranden av oskuld. Och det är hur mycket oerkänd eller omedveten skuld som vi är bärare av. En skuld som alltså inte behöver vara det minsta förknippad med det som utlöser eller nödvändiggör ens bedyranden av oskuld.
Ur det här perspektivet menar jag att en viktig förklaring till hettan i den israeliska reaktionen på Aftonbladsartikeln har att göra med att israelerna (liksom palestinerna) bär en stor skuld för den plågsamt dåligt hanterade Mellanösternkonflikten. En skuld som man spenderar stor energi för att hålla omedveten. Och huvudstrategin som man använder för att hålla sig omedveten om sin skuld är olika totalt empatibefriade rättfärdiganden av krig och attentat och annat elände som man försöker upphöja till oifrågasättbara. I ljuset av det ena eller andra favoriträttfärdigandet kan man alltså i praktiken säga att våra grymheter är verkligen goda och nödvändiga.
Denna under empatibefriade rättfärdiganden begravda eller förträngda skuld är en tung och svårhanterad börda som hör samman med en likaledes förträngd längtan efter förståelse och försoning. Hela detta krampartad psykiska tillstånd är dessutom, föga överraskande, förknippat med en oerhörd retlighet och oförmåga att ta kritik. Som affären med Muhammedteckningarna och nu denna Aftonbladsartikel visar går reaktionerna av kränkthet och bedyranden av absolut ren, ja liljevit oskuld upp i fullständig och djupt otrovärdig falsett.
Allt detta är mycket sorgligt att skåda. Skall det bli fred så är det många som måste bekänna sin skuld och av plågan i denna bekännelse dras in mot en punkt av försoning där man kan se sig själv i sin fiende. Förhoppningsvis pågår dessa försoningsprocesser under ytan i både Israel och arabvärlden med tillräcklig kraft för att det skall kunna bli fred, trots att regionens regimer verkar göra sitt bästa för att underblåsa illusioner som sakta men säkert för världen mot en krigisk urladdning i Mellanöstern.
Läste just en nyanserad och klok artikel i DN i den ofta sorgligt polariserade debatten om Guds existens. Den är skriven av Inger Edelfelt och har rubriken Är det konstigt att man längtar?
Mitt eget senaste försök att bena upp en del frågor som har med tro och vetande och därmed med frågan om Guds existens att göra återfinns i ett nyhetsbrev från 2006. Betraktelsen har titeln Vetenskap och religion - två vägar till mysteriets port och börjar på sidan 10 i det aktuella nyhetsbrevet. -------------------------------------------- Andra bloggare om tro, vetande, Gud, ateism, mystik, religion, vetenskap
Andres Lokko har i dagens SvD skrivit en intressant och genomtänkt understreckare om Michael Jackson under den synnerligen talande rubriken Instängd i en förlorad barndom. Jackson har själv kommenterat sin barndom och dess inflytande på honom i sin låt Childhood.
People say I'm not okay 'Cause I love such elementary things... It's been my fate to compensate, for the Childhood I've never known...
och så vädjar han till alla som hade svårt att tolera hans livsstil och hans utseendeförändringar
Before you judge me, try hard to love me, Look within your heart then ask, Have you seen my Childhood?
Det han säger är alltså att om man betraktar honom med sitt fullt medkännande hjärta så kommer man att förstå att med den barndom som han har haft så är hans sätt att vara fullt begripligt. Ja hur skulle det kunna vara på något annat sätt. Han förklarar sig helt enkelt vara ett ohjälpligt offer.
För egen del har jag en del erfarenheter av personer med just denna inställning till livet och omständigheterna. Om den upprätthålls med stenhård konsekvens så får den inte bara till följd att man blir som Lokko uttrycker det i sin rubrik "instängd i en förlorad barndom" utan man kastar också bort nyckeln. Och det sker genom att man gör sig oemottaglig för den kärlek som man saknade i sin barndom och som man skenbart försöker få tillgång till. Man blir helt enkelt fast i en pose där man vädjar om en kärlek som man vägrar att ta emot. Detta kan ju tyckas märkligt och motsägelsefullt, men det förklaras av att smärtan i att ta emot den helande kärleken undermedvetet upplevs som för svår. Den helande kärleken skulle ju om den togs emot göra att sanningen om både barndomen och ens egna illusoriska sätt att försöka kompensera för den skulle framstå i all sin eländighet.
Orsaken till att olika personer hamnar i denna inre position varierar på ytan, men det gemensamma är att det handlar om att de har blivit utsatta för tidiga, mycket djupa och kraftfulla integritetskränkningar. Annorlunda uttryckt är den inre oförmågan att ta emot helande och utvecklande kärlek en följd av olika kombinationer av fysisk och psykisk incest. Symtombilden som utvecklas som reaktion på dessa integritetskränkningar är förstås beroende av den person som utsatts för dem. Så det kan bli det mesta från fullständigt oempatiska mördartyper och våldtäktsmän till mer vardagliga psykopat- och borderlinetyper till hypersensitiva, kreativa och sexuellt tvetydiga personer. Att Michael Jackson hörde till den senare kategorin är förstås ställt utom varje tvivel.
Ingen som blir utsatt för den här typen av tidiga integritetskränkningar blir "ensam herre i sitt hus". Ens egen sanna identitet blir som ett hemligt rum i det inre, medan man har en stor farstu till detta rum som bildades när man tidigt tvingades tillåta att andra klampade runt i ens inre i sin närgångna och psykiskt uppslukande förfogandedrift. De psykiska kränkningarna ger faktiskt upphov till ett slags identitetsvakuum som gör att man i denna fastu till sitt hemliga och kanske till och med omedvetna identitetsrum "suger in" alla möjliga typer av influenser som tjänstgör som gestaltningar av ens inre plåga. Som ett slags påminnelser om att man förlorat sig själv.
Det är i det här perspektivet som Michael Jackson och hans liv blir verkligt intressant. Han var nämligen tillräckligt begåvad och i varje fall i teorin tillräckligt finstämt medkännande för att bli ett slags globalt medium för de många mer eller mindre identitetssvaga och narcissistiska människornas rosenröda drömmar om personlig storhet och kändisskap. Och enligt min mening visade han genom sitt på många sätt patetiska liv inte framförallt upp hur han själv innerst inne var, utan hur vi är som fyllde hans psykiska "farstu" med allehanda illusioner om vad som är väsentligt här i livet.
Jag ser alltså Michael Jackson inte i första hand som ett offer för sin svåra barndom och därför som en patetisk uppvisning i svårbegriplig psykologisk patologi utan som ett medium för ett kollektivt vanvett som vi inte förstår och inte vill hantera där det kan förstås och hanteras, dvs. i oss själva. Nej vi vill förlägga det utanför oss själva och både fascineras av det och förfasa oss över det, medan vi inbillar oss att vi verkligen inte har något som är lika tokigt som det Michael Jackson visade för oss. För mig är alltså en viktig dimension av fenomenet Michael Jackson att han var en projektionsskärm för en hel del kollektiva illusioner. Den viktigaste av frågor är alltså inte vad Michael Jacksons död säger om Michael Jackson utan vad den säger om vår tid och dess människor.
För den som vill läsa en personlig betraktelse över Jackson skriven av person som inte spekulerar på avstånd rekommederar jag Deepak Chopras blogginlägg. Ja även blogginlägg av Chopras son och dotter är intressanta i sammanhanget.
Till sist lägger jag in en Jacksonlåt som visar en annan sida av hans inlevelseförmåga. Den heter Earth Song, och i den gestaltar han inte alla garderobsnarcissisters vridna drömmar om att få träda fram som globala celebriteter utan våndan över vad vi människor kan vara på väg att göra med vår jord om vi inte tar vårt förnuft till fånga.
Hittade just ovanstående bild på bloggen The political carnival. Den sägs föreställa "Supreme Leader Shah Khamenei". Den är onekligen mycket talande. Och framförallt är bilden en utmärkt illustration till principen att man blir som det man hatar.
Utöver detta vill jag bara säga att det är beklämmande att åse hur den iranska prästmaffian fortsätter att slå spikar i sin kista. Hur länge mätt i dagar, veckor eller år som dödsdansen måste pågå är svårt att bedöma. Allt beror förstås på hur djupt rädslan sitter hos folk i gemen.
Dessa präster utger sig för att gå Allahs och Muhammeds ärenden, men sanningen är den att de lever i en upp-och-nedvänd värld. Det är hin håle själv som applåderar deras insatser. Alla välden som bygger på rädsla, maktmissbruk och ofrihet lånar sin kraft från detta håll oavsett retoriska dimridåer.
I dagens DN ondgör sig landets mest kända sekularister ånyo över allt ont som kommer från religionen, medan sekularismen framhävs som en lysande och befriande tanke för människorna. Artikeln har titeln Därför är det viktigt med ett sekulärt samhälle. Jag drar mig till minnes den tid då det åtminstone där jag bodde kryllade av amerikanska Mormonmissionärer i billiga kostymer. De ringde på och utstrålade en trosvisshet som bakom en yta av vänlighet doftade en stark psykisk instängdhet som fick mig att känna att dessa missionärer plågades av en mer eller mindre väl förträngd längtan efter förståelse och befrielse. Jag roade mig ibland med att diskutera med dem och fann detta fullständigt dödfött på ett fascinerande sätt. Och jag får samma känsla inför sättet att argumentera i den aktuella DN-artikeln. Intensiv och tillsynes övertygande argumentation för den förmenta sanningen och omdömesgillheten mot en känslofond av psykisk instänghet och stum oförmåga att förstå religionsfenomenent på djupet. Min känsla blir därför att artikeln inte handlar om det den sägs handla om. De frågor jag ställer mig inför att ha läst och begrundat är: Vad är det som plågar författarna på ett personligt plan? Vad är det som genererar och ger kraft till deras bakom intellektuella resonemang nödtorftigt dolda avsky mot religionen?
Jag förväntar mig förstås inte att få några svar på dessa frågor, men i min fantasi tänker jag att hela bunten är kanske återfödda religiösa fanatiker som ägnar sina nuvarande liv åt att försöka skapa något slags inte balans.
Tänkte dra en lans för en Skolledarkonferens som äger rum på Hotel Tylösand 1-2 oktober. Den har Mot en ny horisont som övergripande tema. Programmet kan studeras på hemsidan för Kristianstad Högskola Uppdrag AB.
På mig verkar det vara en högkvalitativ konferens inte bara för att jag själv är inledningstalare första konferensdagen. ------------------------------------------ Andra bloggare om skolledare, konferens, rektor, lärarutbildning, kunskap
Mitt nya bokprojekt har visat sig vara svårare att få färdigt än vad jag först trodde, så därför begränsar sig mitt bloggande fortfarande till en och annan post om sådant som inte kräver några djupare tankar från min sida. Och idag är det alltså dags för en sådan bloggpost.
Den här gången handlar den om sumo. Natsu basho avslutades nämligen idag efter 15 högintressanta dagar. Eftersom yokozuna Hakuho och ozeki Harumafuji båda hade 14-1 efter ordinarie matcher möttes de båda i en avgörande match i kampen om kejsarpokalen. Följande lilla film inleds med c:a 6 minuters tämligen ritualiserade uppvärmingsturer i den lilla ringen, och så avgörs det hela med några intensiva ögonblick av njutning för sumoälskaren
Estländaren Baruto hade en usel turnering. Hans resultat 4-11 leder till att han förlorar sin sekiwakerang och kommer i bästa fall att hamna kring maegashira 3 i nästa turnering. Förklaringen till det usla resultatet är att han skadade sin högra fotled i första matchen.
För en knapp månad sedan höll jag ett föredrag på Hillesgården i deras onsdagsserie. Det hade titeln Framtidens ledarskap. 5 maj är det dags igen. Denna gång dock på G16.
I höstas skrev jag ett litet inlägg om en sportbil från Tesla Motors som jag kallade Elbilarnas konung. Denna bil påminner inte direkt om den enda bil jag någonsin ägt. En gammal Volkswagen av 1957 års modell som jag hade tillsammans med en vän under ett par av studieåren i Lund. Den kostade 700 kronor i inköp. Sedan dess har jag aldrig ansett mig behöva någon bil. Taxi och hyrbil räcker. Men jag tycker likväl att utvecklingen på elbilsområdet är mycket intressant. Och nu har uppenbarligen Tesla börjat lansera en familjebil kallad Tesla Model S. En verklig skönhet.
Det årliga Hillesgårdspriset för medmänsklighet utdelades häromdagen. Den här gången var det Sune Svensson i Älmhult som fick ett erkännande för sina insatser för ensamma och utsatta människor.
Juryns motivering löd: Sune Svensson fick priset * för sin handlingskraft att göra goda visioner till verklighet. * för sitt oförtröttliga arbete att på olika sätt skingra ensamheten för behövande människor. * för att han inte ger upp utan år efter år fortsätter med sina hängivna insatser. * för att han i ordets sanna bemärkelse är en god medmänniska.
Juryn beskriver dessutom grunden för sitt beslut på följande sätt:
Sune Svensson var nominerad för tredje året! - Han har i över ett decennium på sin hemort ensam arrangerat traditionellt jul- & nyårsfirande med allt vad därtill hör för ensamma och utsatta människor. Alla är välkomna och allt är gratis för gästerna som under en julhelg kan vara upp emot 450 st. Medel till detta "tigger" Sune ihop under året. Det händer ofta att hans familj, som själv lagar och serverar all mat och dryck, får skjuta till pengar ur egen kassa för att allt ska gå vägen.
Sune Svenssons hjärta klappar varmt för alla, som bara har ensamheten som sin närmaste "vän". Detta fick honom 2007 att sätta ytterligare planer i verket. Efter ett enormt organisationsarbete och slit med att få ihop pengar till ännu ett stort arrangemang, kunde Sune samma år bjuda 120-talet äldre, ensamma och funktionshindrade på en sommarresa med buss. Resan upprepades 2008 och Sune avser att göra detsamma 2009.
För egen del hoppas jag att detta pris så småningom skall få den uppmärksamhet det förtjänar. För vad är viktigare än medmänsklighet?
Tänkte att jag skulle använda min fortfarande insomnade blogg till att kungöra att jag den 8 april håller ett föredrag i Hillesgårdens onsdagsserie. Den här gången har det titeln Framtidens ledarskap. Och i programmet presenteras det på följande sätt:
Ett föredrag med Karl-Erik Edris lovar kloka tankar, inspiration och många glada skratt. Denna gång kommer han att prata om det nya ledarskap, som vi är i akut behov av inom både politiken och näringslivet. Det gamla har ju gjort konkurs i den kris vi är mitt uppe i.
Blev så glad när jag såg Annika Laurén pryda DN:s ekonomiupplaga idag att jag trots att mitt bloggande ligger tillfälligt nere vill skriva en liten post. Ja det var förstås en artikel också. Jag drog mig då särskilt till minnes den dag häromåret när Annika och jag åkte ner till Hillesgården för att med ledningen för detta förträffliga etablissemang dryfta ekonomiska spörsmål. I vilket fall som helst är Annika Laurén VD för Ekobanken som är en bank med omdöme. Läs gärna om detta i bankens senaste årsredovisning.
Ekobanken är medlem i INAISE (International Association of Investors in the Social Economy). Läs gärna de 8 punkter som denna banksammanslutning föreslår som viktiga i en ny uppsättning spelregler för den finansiella sektorn. ---------------------------------- Andra bloggare om finanskris, bonus, banker, Ekobanken, systemkris, social banking, csr, Hillesgården
Ingemar Johansson är död. Jag tänker tillbaka på den där fantastiska natten när han knockade Floyd Pattersson. Jag var 13 år och galen av lycka. När jag klickar runt och läser olika minnesartiklar märker jag att ingen verkar ha hittat själva segermatchen. Visst känns det bra att lyssna på Lars-Henrik Ottossons radioreferat, men här kan alla som njuter av sådant se "Tors hammare". Avsnittet med Ingemar Johansson börjar efter 5 minuter och 35 sekunder.
Hatsu basho avslutades idag, eller rättare sagt igår. Yokozuna Asashoryu vann sin tjugotredje kejsarpokal efter en avgörande match mot den andra yokozunan Hakuho.
Här följer deras två matcher på avslutningsdagen:
Nordens bidrag till sumovärlden, estländaren Baruto försvarade sin sekiwakerang med 9 segrar mot 6 förluster. Sista tävlingsdagen mötte han ozeki Harumafuji.
Efter att ha följt Barack Obama tämligen noggrant ända fram till hans valseger så har jag gjort ett uppehåll i mitt bloggande av den enkla anledningen att jag har prioriterat annat skrivande. Och jag är fortfarande inte klar med detta arbete. Men efter att ha lyssnat några gånger på Obamas tal känns det som att jag i konsekvensens namn måste låta det pryda min blogg även om det inte längre är en nyhet.
Reaktionerna på talet blev väl inte översvallande. Och en del tyckte att det saknade det rätta retoriska lyftet. Inga slagkraftiga formuleringar som kommer att citeras i evärdliga tider. Enligt min uppfattning är det emellertid ett lysande och synnerligen innehållsrikt tal.
Ta t.ex. följande två stycken:
To the Muslim world, we seek a new way forward, based on mutual interest and mutual respect. To those leaders around the globe who seek to sow conflict, or blame their society’s ills on the West - know that your people will judge you on what you can build, not what you destroy. To those who cling to power through corruption and deceit and the silencing of dissent, know that you are on the wrong side of history; but that we will extend a hand if you are willing to unclench your fist.
To the people of poor nations, we pledge to work alongside you to make your farms flourish and let clean waters flow; to nourish starved bodies and feed hungry minds. And to those nations like ours that enjoy relative plenty, we say we can no longer afford indifference to suffering outside our borders; nor can we consume the world’s resources without regard to effect. For the world has changed, and we must change with it.
Här är talet i sin helhet. Först svär Obama presidenteden och själva talet börjar efter tre minuter.
Som alla någorlunda regelbundna läsare av min blogg redan insett har jag tagit en paus i bloggandet på grund av andra mycket absorberande skriverier. Men när jag idag läste Niklas Ekdals kloka reflektion om Allmänningarnas tragedi måste jag förmedla ett boktips i ämnet. Boken jag syftar på är skriven av Peter Barnes. Titeln är Capitalism 3.0 med den i sammanhanget talande undertiteln A Guide to Reclaiming the Commons.
Boken presenteras på följande sätt på omslaget:
The commons - those creations of nature and society we inherit and must preserve for our children - is under siege. Our current version of capitalism - the corporate, globalized version 2.0 - is rapidly squandering this shared heritage. Now, Peter Barnes offers a solution: protect the commons by giving it property rights and strong institutional managers.
Barnes shows how capitalism - like a computer - is run by an operating system. Our current operating system gives too much power to profit-maximizing corporations that devour our commons and distribute most of their profit to a sliver of the population. And government - which in theory should defend our commons - is all too often a tool of those very corporations.
Barnes proposes a revised operating system - Capitalism 3.0 - that protects the commons while preserving the many strengths of capitalism as we know it. His major innovation is the commons trust, a market-based legal entity with the power to limit use of scarce commons, charge rent, and pay dividends - in both cash and services - to everyone.
In Barnes' vision, an array of commons trusts would institutionalize our obligations to future generations, fellow citizens, and nature. Once established, they'd use markets and property rights to create a better world for all.
Capitalism 3.0 offers a practical alternative to our current flawed economic system. It points the way to a future in which we can retain capitalism's virtues while mitigating its vices.
Försöker ägna mig åt självständigt tänkande. Slutförde därför aldrig min forskarutbildning i statsvetenskap utan försörjde mig i stället i dryga två decennier som spärrvakt. På min lågtrafikerade station var detta arbete liktydigt med ett förtäckt kulturstipendium. Parallellt med biljettstämplandet hade jag ett eget företag som bedrev konsult- och föreläsningsverksamhet i näringslivet och den offentliga sektorn. Den vise VD:n - den tredje av mina fem böcker - fick så pass omfattande medietäckning att jag från hösten 1998 kunde övergå till att på heltid vara egenföretagare i "prat- och skrivbranschen".
