fredag 19 juni 2009

Stum oförmåga att förstå

Här finns inlägget numera!
Upplagd av kl.
Etiketter: , , , , , ,

5 kommentarer:

Skymt sa...

Jag är inte religös.

Det som plågar mig, är att min empati och medmänsklighet slår bakut när jag jag läser om kvinnor som stenas till döds, eller att människor som älskar varandra inte får bekräfta detta genom en officiell ceremoni för att de älskar "fel" person, eller att barn indoktrineras till att tro på helt befängda saker, vilket skadar deras verklighetsuppfattning.

Hur kan man inte avsky något som resulterar i att barn och kvinnor bränns på bål, stenas till döds eller kränks på andra vis, på grund av hitte-på-brott som synder är?

Hur kan man inte avsky något som strävar efter att återinföra ett medeltida samhälle?

Tro är, och SKA VARA, något personligt!
Och tro får absolut aldrig användas som maktmedel!

19 juni 2009 kl. 16:39
Karl-Erik Edris sa...

Ja du "Skymt" du har missförstått mig om du tror att jag med min lilla reflektion över sekularisternas DN-artikeln ville indirekt uttrycka mitt gillande av de saker som du räknat upp som värda avsky.

Religionen har knappast någon ensamrätt som motiv för groteska handlingar. I en tävling om vilka som är de värsta maktmissbrukande psykopaterna i vår moderna tid så är det höjt utom varje rimligt tvivel att sekulariserade personer som Hitler, Stalin, Mao, och Pol Pot hör till toppskiktet. Vad har t.ex. Irans högste ledare Khamenei att komma med vid en jämförelse? (Sedan är det en annan sak att jag hoppas att hans regim faller med det snaraste så att iranierna får andas frisk luft.)

Därför är det enligt min mening ett sidospår att tro att religionen är orsaken till mänsklig ondska. Det finns obestridligen onda uttryck för religion, men den sekulärt motiverade ondskan är i varje fall inte en bättre och trevligare ondska än den religiösa varianten.

Detta betyder att på samma sätt som vi på politikens område måste arbeta för goda och kloka ideologiska perspektiv på människan och samhällsutvecklingen så måste vi på religionens område verka för den goda och kloka religion som trots allt finns.

Det som gör det svårt för sekularisterna att nöja sig med denna ståndpunkt är ju att de anser att Gud inte finns. Och att de ofta anser detta med sådan hetta att de tror sig veta att Gud inte finns. Eller så argumenterar de i varje fall som om de vet att Gud inte finns. Och på grund av denna övertygelse lutar de också åt att religionen i sig är en alldeles onödig sak eftersom den kretsar kring en illusion. En övertygelse som dessutom blir extra ensidig på grund av att sekulära personer sällan bryr sig om att markera att de vet eller förstår att en hederlig och djuplodande dialog om religion kräver att man förstår att det inte finns någon anledning att sätta likhetstecken mellan Gud och människornas föreställningar om Gud.

19 juni 2009 kl. 17:52
Mattias Ö sa...

Klippt ur DN artikeln: "Det sekulära samhället bejakar mångfald – men olika kulturella uttryck och levnadssätt är eftersträvansvärda bara om de är fritt valda av alla inblandade."

Tycker du att den här beskrivningen passar in på Hitler, Stalin, Mao och Pol Pot? Ideologierna som dessa personer stod för är under kraftig kritik och jag tror mig kunna gissa att undertecknarna av DN artikeln skulle instämma i den kritiken.

Det verkar som om du misstror att människor passionerat försvarar sina ståndpunkter, oaktat vad de är. Jag gillar din kommentar om att sekulära personer inte förmår att skilja mellan gud och människors föreställningar om gud. Underbart! Du sammanfattar i en mening varför det blir en kvicksandsdiskussion - för hur ska vi kunna diskutera någonting annat än våra föreställningar? Vad finns annars att diskutera?

19 juni 2009 kl. 18:57
Skymt sa...

Nu är du väl ändå vilse i pannkakan... Det finns ingen "sekulärt motiverad ondska".

Visst kan det finnas ideologiskt motiverad ondska, där ideologin inte har ett religöst ursprung. Det betyder inte att det var sekularismen som motiverade ondskan.

Det finns ingen som säger "tro inte som jag, annars slår jag dig!". Det omvända är däremot betydligt vanligare. "Tro som jag, annars kommer du brinna i helvetet".

Nazism eller kommunism är fristående ideologier utan samhörighet med någon religion.
Precis som pascifism eller altruism.

Dessutom har nazism och kommunism väldigt lite med varandra att göra, så försök hålla dig saklig nu!

Politik är också väldigt skiljt från religion (tack och lov). Där finns ingen dogma, som politikerna godtyckligt kan välja att följa eller inte. Politiker får själva stå för sina åsikter, utan att känna stöd från hundratals år gamla sagor.

Sekularism kräver heller inte att du inte ska tro på något, bara att din tro inte ska tvingas på andra, eller begränsa någons frihet att nå sin fulla potential, eller leva sitt liv som de önskar.

Religion är en anakronistisk kvarleva från en tid då den faktiskt var motiverad. Men vi är inte barbarer idag. Åtminstonde inte de flesta av oss.

Jag är för ett sekulärt samhälle, men jag sa aldrig att jag inte tror på mer avancerade former av existenser. Så att säga att sekulära människor absolut förnekar en gud, är en felaktig slutsats. (Dock har jag ingen som helst önskan att diskutera andlighet med dig).

Det är ateister som inte tror på någon gud, men i ett sekulärt samhälle får både ateister och religösa plats.

Dessutom skulle jag skämma öronen av mig, om jag tillhörde en organisation som än idag, i vissa förgreningar, begår fruktansvärda brott.

19 juni 2009 kl. 19:09
Pappan sa...

Bäste Skymt, nazism och kommunism har väl det mesta gemensamt. Det som går under beteckningen "kommunism" är egentligen den av Karl Marx utstakade VÄGEN TILL det kommunistiska, dvs kommunala, dvs gemenskapliga samhället. Denna VÄG till kommun(ism)en kallas SOCIALISM. Människan skall omskapas, socialiseras, så att kommunismen kan förverkligas.

Nazism är en förkortning av nationalsocialism. det är en VARIANT av socialismen. Ty socialismen har det problemet att den inte fungerar så länge det finns alternativ. Alltså måste hela jorden bli socialistisk innan några konkreta resultat kan säkras. Det går nu inte. Alltså får man hitta en naturlig GRÄNS för det socialistiska, klasslösa samhället. Nationalsocialismen säger att denna gräns är NATIONENS gräns. Och att nationen definieras av den etniska grupp som dominerar den. Även Lenin insåg, för övrigt, att de internationalistiska anspråken var hämmande och införde tesen att Förenta Rådsrepubliken, Sovjetunionen, var att betrakta som en nation, en socialistisk nation, alltså ett nationalsocialistiskt land. men utan den naturliga och därför tydliga gränsdragning som kommer av att man gör etniciteten till inträdesbiljett. Det väldiga ryska imperiet saknade förutsättningar till det (även om Stalin rensade judar värre än Hitler).

Intressant om Habermas och Ratzinger, förresten. Fast jag tror H är en skurk. Frankfurtskolan skapade kulturmarxismen och den vill lösa upp nationalststen och därmed undergräva förutsättningarna för demokratin. Det tror jag är av ondo.

Pappan

31 juli 2010 kl. 19:12

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)