tisdag 27 maj 2008

Vantrivsel bland statsanställda - ett intressant symptom

Här finns inlägget numera!
Upplagd av kl.

2 kommentarer:

Anonym sa...

Det är inte osannolikt att det pågår en renässans för auktoritärt ledarskap. Inte minst i den offentliga sektorn. Ibland frågar jag mig dock om inte det största problemet är frånvaron av både ledarskap och ledare. De besparingar som genomförts under framförallt 1990-talet har i hög utsträckning inneburit minskning av antalet chefer. Dessutom har chefsskaped därmed minskat i status. Det är inte alls ovanligt att det finns arbetsplatser på över 100 personer med endast en enda chef. En sådan arbetsorganisation är som skapad för att medarbetarna inte ska bli sedda och därmed få möjlighet att delta i en större helhet.
Kombineras frånvaron av ledare med återgång till ett auktoritärt ledarskap är risken stor att organisationen förmultnar nerifrån. Från platser långt bort ifrån den dagliga verksamheten styrs vardagen knappast på annat sätt än det auktoritära. En lösning vore helt enkelt att skapa en mer vittförgrenad organisation, där chefer får tid att se den enskilde medarbetaren.

vh
Lars G Linder

2 juni 2008 kl. 13:50
Karl-Erik Edris sa...

Tack för ditt inlägg Lars! Jag anser inte att renässansen för ett auktoritärt ledarskap är grundorsaken till problemen, utan det som driver renässansen ifråga tror jag är villrådigheten inför framtiden och tjänstedilemmat. Man tar i extra hårt med centralstyrning när man känner att man håller på att tappa greppet. Ditt utmärkta påpekande om utglesning bland chefer är ett sätt att hantera tjänstedilemmat. Man sparar pengar genom att ta bort chefstjänster och så kan man hävda att man har rationaliserat, när det snarare är motsatsen man har åstadkommit. Några av de omorganisations- och rationaliseringsförsök som jag har studerat tämligen nära är enligt min mening uppvisningar i flagranta motsägelser mellan retorik och verklighet. Så flagranta att berörda personer får uppleva att det i realiteten inte längre är efterfrågat att man tar ansvar för sin arbetsuppgift utan att man i stället tvingas in i en position där man likt forna sovjetiska femårsplaneförverkligare ägnar sig åt fagert prat i full vetskap om att ens verbala piruetter inte alls stämmer med hur saker och ting verkligen fungerar och är. Att tvingas in i denna typ av hållning är djupt demoraliserande. Och för personer som inte kan med bevarad tillräcklig självaktning hantera den cynism som genereras så kan olika s.k. utbrändhetssymptom vara ett sätt att hantera upplevelsen av kränkning och maktlöshet.

2 juni 2008 kl. 14:37

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)